Finns det någon mer störande människa än kuratorn?
Hon säger alltid "Ska vi gå ner till mej och prata lite? Du ser lite ledsen ut? Ska vi inte göra det?" Mitt svar är alltid "Näe.. Det behövs inte...". För att det behövs verkligen inte, hon har redan förstört tillräckligt, hon gör verkligen ALLT för att jag ska prata med henne om saker & ting, hon följer efter mej i skolan och tjatar alltid om hur jag mår, säger jag nej, så drar hon i min arm, och knuffar mej, och gör somsagt ALLT för att jag ska följa med henne, men jag vill inte! Hon kan inte tvinga mej, men hon lyssnar inte.. Och jag kan klara mej själv genom dem sakerna. Jag kan, om jag vill. Men jag är så van vid att må som jag gör, det är vardagligt för mej, så jag orkar inte ens bry mej om just den saken "att göra allt bättre".. För just nu, går inte det.. Jag är inte redo att gå igenom allt igen, även om jag vet exakt hur det kommer bli..
Mitt psyke är inte det bästa längre, saker folk gör och säger känns som miljoner knivhugg i ryggen, tusen pistolskott i huvet... Så var det inte förut, jag brydde mej inte alls om nått sånt, det rann av mej som vatten. Men nuförtiden fastnar allt, och snurrar runt i huvet som en karusell.
Dem fina varma känslorna, är något jag inte känner igen. Jag har känt dem nån gång förut, men inte såhär starkt. Jag vet vad jag vill, men vet inte hur jag ska uttrycka mej för att folk ska förstå, dem är som livstids dömda bakom galler, kommer nog aldrig komma ut på rätt sätt. Fångade föralltid..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar